Death to all who matters

Det finns en gammal devis som går ut på att det kan vara försvarbart att offra något för att vinna något större. När man diskuterar saken blir subjekten under lupp naturligtvis gärna människor. Jag har under de senaste dagarna funderat en del över idén, och då ofta genom att fantisera ihop scenarion vari jag skulle nödgas välja mellan en enskilds liv jämte flera andra. Jag finner att frågan för mig ter sig lättbesvarad, betraktad subjektivt med iskall logik. Efter scenarion var jag drar slutsatsen att man ibland måste offra lite, må det vara någon annans, blod har individen som var ombedd att stå för notan utan undantag varit någon utan ansikte, och om jag efter dragen slutsats och följande aktion (imaginärt skott i pannan) föreställer mig någon jag träffat och skrattat med ligga livsberövad inför mig, ångrar jag genast vad som hänt och således lever min vän genast upp igen och torkar med skrattrynkor runt ögonen bort teaterblodet ur sitt ansikte.

Det här leder mig ingenvart, men en viss panik för svåra val infinner sig, varvid jag inte kan låta bli över att undra om ovetskapen är att föredra framför total, eller relativ visshet inför hur jag skulle reagera om jag någonsin behöver konfrontera något av den här typen.

Fortsättning följer. Kanske.

***