Om det Sverige vi saknade

Häromdagen läste jag om det glada sjuttiotalet, den gamla goda tiden, då tvångssterilisering fortfarande var vanligt, accepterat och enligt normen ett fullständigt nödvändigt ont för främjandet av folkhälsan.

Efter några om och men kom man emellertid på att det inte var så schysst, det där med att frånta Resandefolket, tattarna, rätten att skaffa sig avkomma. Sagt och gjort, lagarna rörande fenomenet ändrades radikalt och plötsligt betraktades det som ett brott mot mänskligheten att snöpa folk mot deras vilja. Som ytterligare botgöring beslutades också att den som redan hunnit bli av med godsakerna på statligt manér skulle få lite ersättning för sveda och värk. Problemet med det här var bara att man, trots att alla namnen fanns (och finns) i rullarna, bestämde att den som ville ta del av välfärden minsann skulle ansöka om sin beskärda del i sann pappersvändaranda. Kanske var det för att man helt enkelt inte visste vad man skulle skriva i brevet till patienterna; "förlåt för att vi tog Din livmoder/Dina testiklar". Bara en väldigt liten del av de steriliserade begärt ersättning i protest mot att ens behöva göra detsamma. Sammanlagt steriliserades i runda slängar 63.000 människor i Sverige mellan 1934 och 1976.