Hammockspöken

Fast inte riktigt spöken. Och för att jag har världens kanske stiligaste mamma.

Hos Ulla och Arne, på mjuka bolster, fritt hängande från melodiskt knakande kedjor. Jag får lite ont i magen av att önska, fåfängt såklart, att jag kunde besöka Osbyhem nu, som vuxen, och tala med min familj om vuxensaker. Och tjuvröka en cigarett med Ulla när vi är ensamma. Kanske kasta en smällare eller två på kråkorna som bodde på altanen, för att hedra svunna tider.