The only girl I've ever loved, was born with roses in her eyes...

Nu har Neutral Milk Hotel hängt med länge, alltsedan en lite trång bilresa till Stockholm för snart två år sedan. Videos or it didn't happen, men jag svär på att Mao-Lin satt och skrålade "I love you Jesus Chriiiist" i baksätet vid åtminstone tre separata tillfällen under färdens gång.

Albumet vi lyssnade på, deras andra och sista, heter In the Aeroplane Over the Sea och handlar, vill jag tro, om Europas något prekära politiska situation under trettio- och fyrtiotalet. Det tog jättelång tid för mig att få en uppfattning om lyrikens betydelse och textens metaforer; man tvingas på sätt och vis läsa, lära sig och sjunga texterna själv (vilket i mitt fall sker ganska ofta) för att tolka orden. Därmed inte sagt att tolkningarna är korrekta, eller ens värdiga, men att tillföra ytterliggare emotionell substans åt något som man redan från början uppskattar kan ju omöjligt bli annat än bra.

Jag älskar blandningen mellan glättighet och djupaste misär och sättet som Jeff Magnums röst kan behandla både soligaste vår och djupaste tragik i samma tonläge, fast på helt olika sätt, alldeles samtidigt. Utöver det uppskattar jag även sammansättningen av ensemblen, som för att bygga upp ljudbilden använder sig av allt från klassiska distade gitarrer till klumpiga slapstick-tromboner och egenlivade säckpipor (!?).

Men äsch, jag är ingen musikrecensent (uppenbarligen) och ville egentligen bara ge en liten eloge.