Rätta skuggan

Det här är korrekt. Förnimmelsen. Min bild reflekterad i sköldglans.

Reflektionen far med osanning, nej, den förvränger. Förbättrar. Ställer mig i bättre dager. Påfallande brunaktig skugga där. Lite rött på rätt ställen. Rosiga kinder. Flinka händer. Och så resan, rörelsen.

Snart kommer Vi för att betrakta edra biljetter, kära resenärer. Jag råder er att ha dem nära till hands, ty annars kunna det stå er dyrt. Annars taga Vi oss en hand i botgöring. Chop, chop! Notera att konduktören använder Vi, den intersubjektiva termen, bara ibland.

Nu vill jag av er höra: vad är ni, spion eller homo?

Mellakrigstidskänslorna (långt ord, min anm.) smyger alltjämt runt knutarna. Måhända lockas de av diskontinuitet, ambivalens och eskapism. Flykt. Men ha diskretion. Stolthet och fördom.

Nu bär det av. I fart. Voro jag stationerad utanför tåget, bevare mig väl, hade vinden slitit mig i håret. Den hade gjort min hud röd. Efter fyrtiosex minuter på tågtaket hade jag skakat av köld. Förstår du hur jag menar? Vad jag menar? Förstår du? Jag behöver inte veta vad du förstår. Jag behöver inte kräva något av dig eller förvänta mig något av dig. Och det är ganska tragiskt. Jag saknar det här med att lita på någon, men trängtar inte efter nöd.