Odemokratiska hemligheter och hårt jobb

Jag sitter här, på en äcklig tågperrong, och funderar över varför jag tycker att den är så äcklig. Vid första anblick hade nog nästan vem som helst tyckt det; gamla tidningar pryder perrongernas ljusbruna keramikplattor som verkar vara täckta av damm vars bäst före-datum passerat för så längesedan att det bildat någon slags kladdig, biokemiskt odefinierbar substans av så tvivelaktig karaktär att mina skosulor faktiskt verkar dra ihop sig lite inför varje steg jag tar. Ser ni vilken lång mening? Rekordhållaren Carl slår till igen!

Egentligen ämnade jag inte alls skriva om en tågperrongs hygienbrister; det känns liksom inte särskilt originellt. Snarare tvärtom, det vore vettigare att försöka hitta en ren perrong och skriva om den. Renheten förtjänar att omskrivas mer. Nej, jag ville skriva om en uppenbarelse jag fick. Den är väldigt enkel: att arbeta hårt, är inte detsamma som att vara stressad. Förstår ni? För jag gör det. Just nu. Insikten kommer med all sannolikhet vara bortglömd och ursäktad om bara några minuters tid, men just nu finns den här, och ger mig kraft. Det är den som för mina fingrar över tangenternas plast och trycker till, så att jag känner aluminiumets kalla, robusta hårdet på en femtedel av min fingertopp.

Nu avslutar jag det här innan det går över i enahanda meningslöst drabbel, men håll till godo, världen är en vacker plats!

Edit: jag glömde helt bort att jag tänkte skriva om politikers ovana att hålla sig med hemligheter. Det kommer nästa gång!