Nu sitter jag här igen. På ett tåg. Eller på två tåg? I vilket fall som helst lyssnar jag på musik. Patrick Wolf. I am fucked, but I am fuckin’ too! Bra sammanfattning, tänker jag, fast tvärtom.
Ett annat vanligt förekommande fenomen som drabbat många: hela världen står utanför, och det finns så mycket att göra, men orken räcker inte riktigt till. Man kan inte bryta igenom hinnan som täcker; ögonen, öronen och, framförallt, den kognitiva och kreativa förmågan att skapa och återge. Det är en jävla dvala, och det dödar mig. Samtidigt ger det en viss trygghet i att hela mitt tillstånd bekräftar vad jag egentligen alltid vetat om mig själv; jag är skapt för handling, inte planering.
En organisation? Justice for all? Veritas et equitas? Fast på ett utomeuropeiskt språk, företrädesvis från regionen man ämnar verka i. Som utrikeskorrespondenter, fast på volontärbasis. Som superhjältar. Och våra ambassadörer måste vara från medelklassen; inte från autonoma vänstergrupper, och en stor del av poängen bör vara att försöka få medial uppmärksamhet i syfte att inspirera andra. Ett steg bort från den skyddande, kapitalistiska bubblan, ett steg tillbaka mot kollektivismen, mot en enad värld, mot rättvisa, sanning och fred!
Så, där har vi en tanke. Och jättemånga, jättelånga meningar. Jag inser helt och fullt att jag är stor i orden, men liten på jorden. Det är helt okej att drömma!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar