Kärnkraftens givna roll i samhället.

Den högaktuella kärnkraftsincidenten i Japan har med all sannolikhet inte lämnat många hyfsat välinformerade världsmedborgare oberörda; dels för att vi som människor har en tendens att sympatisera med andra gelikar, och dels för att de flesta av oss är relativt beroende av kärnkraft för att tillfredsställa vår dagliga dos med elektrisk energi.

Jag har alltid, åtminstone så här långt, varit en ivrig förespråkare för kärnkraft. Hemma, under min uppväxt (i södra Sverige, tillräckligt nära Barsebäck för att en olycka skulle påverkat vardagen påtagligt) var lägret splittrat: mamma, humanisten, förespråkar "grön" el och pappa, ingenjören, väljer kärnkraft. Argumenten har varit de vanliga; oppositionen, eller i det här fallet mamma, påpekar att riskerna med kärnkraft är stora, och att energiformen är av en sådan natur att människan, i sitt försök att kontrollera den, har tagit sig vatten över huvudet. Pappa, på sin flank, avfärdar idén om att kärnkraften inte går att kontrollera och förutse som befängd. Allting som går att räkna på, menar han, går att kontrollera. Och jag håller med. Siffrorna visar ju på det, empiriska bevis, så vad ska skall man göra? Som tonåring åker jag till råga på eländet upp till Ringhals, där den goda informatören (som förresten var beteendevetare) informerade församlingen om att kärnkraft är väldigt ofarligt.

Efter detta var allt väl i världen, till en dag, då en jättevåg sköljde in över Japans kust och dränkte ett kärnkraftverk. Konsekvenserna blev förödande; de tre reaktorerna som är i drift nödstoppas automatiskt efter jordbävningen, och nödsystemen för kylning fungerar fläckfritt. Dessa slås dock ut av tsunamivågen som anländer först en knapp timme efter skalvet, och efter ännu en knapp timme kan man konstatera att kylsystemen är helt ur funktion. Resten är, som man säger, historia, och efter att vi ägnat personalen vid kärnkraftverket som inte lämnat sina poster den prekära situationen till trots en varm och tacksam tanke, kan vi intet annat göra än att dra lärdom av det inträffade.

Jag sammanfattar min lärdom i några enkla punkter:

• Sverige påstår sig ha säker kärnkraft.
• Japan påstod sig ha säker kärnkraft.
• Japan är världens främsta tekniknation.
• Om inte Japan kan bygga säkra kärnkraftverk, kan man då verkligen lita på att Sverige kan det?

Jag vill slå ett slag för att det är dags, inte bara för att det just nu råkar vara fashionabelt, men för att det är (ursäkta den något högtravande tonen) rätt, att på ett aktivt sätt försöka förändra mänsklighetens energiproduktion från grunden. Precis som alla andra inser jag att det är lättare sagt än gjort, och att det slutliga initiativet förmodligen måste komma från vanligt folk, som vi, snarare än i form av bestämmelser från central ort.