I soffan.
I kaffekoppen.
Framdraget golvtillstånd.
Lite repor.
Det här är komplett nonsens, jag vet. Jag försöker beskriva en känsla. En känsla av att sitta i soffan med Satumestäkoppen fylld till ungefär hälften med kaffe, och med dig bara någon meter ifrån. Du berättar om något intressant. En perfekt blandning. En perfekt morgon.
Ibland önskar jag att man kunde stanna tiden lite. Och inte, naturligtvis; att stanna tiden vore en tragedi. När det är ljus på vägen går den bara framåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar