Relativt ledig tisdag.

Irriterad tänker jag att fan, om jag inte hittar ikonen för Pages inom ytterligare tre sekunder så skiter jag i hela grejen. På tåget kommer alltid betraktelserna fram, men det kan också vara andras smattrande tangenter som lockar till författande. Det är lite frustrerande, egentligen; jag tänker ju hela tiden, så varför skriver jag inte mer? Det brådskar inte, det är där skon klämmer. Därför, men också för att jag är lycklig. Så himla glad. Hela. Jävla. Tiden. Och med lycka, med känslan av att vara nöjd, försvinner mycket av den där enorma, underbara, förgörande, allomslutande kreativiteten som hör olyckan till.

På gott och på ont, naturligtvis.

Edit: Att antyda att skaparglöden/glädjen skulle vara något som specifikt hör olyckan till är inte riktigt rättvist.

"Kampen" skulle vara ett bättre ord; när man är olycklig, eller förorättad, eller hungrig eller arg så kämpar man för lycka, för att överleva, för rättvisa eller för själens hälsa. Det är ganska talande för vår generation, den krigslösa generationens vånda. Att vi bara skapar när vi är i nöd.

Till sist tänker jag att det kanske bara är att bita ihop, att skapa fastän man är lycklig. Lyckokonst. Men finns det en plats för lyckokonst? Eller bör man som lycklig, framåfallande människa med alla möjligheter helt enkelt försöka reservera en liten del av ens inre för olycka? För krig, lidande, svält och ohyggligheter. Inte för att vältra sig i andras olycka, nej, men för att det förmodligen skulle kunna behövas lite mer jävlar-anamma i oss.