Ni har något vi vill ha.

Läste under min sedvanliga förmiddagstidningsrunda (det är helt klart ett ord) i Dagens Nyheter om Jan Eliasson, den gamle räven, som tydligen, liksom många andra, verkar våndas över att den svenska journalisten Dawit Isaak av oklara anledningar sitter fängslad i sitt hemland, Eritrea.

Eliasson anser, enligt artikeln, att den "tysta diplomatin" som omnämnts flitigt i sammanhanget inte verkar ha fungerat riktigt så bra som man tänkt sig, och att man mot bakgrund av det kanske borde försöka ta till lite andra knep.

Carl Bildt, å sitt håll, bedyrar naturligtvis att allting som kan göras redan görs. På honom låter det faktiskt lite som om hela UD sitter och arbetar med det här. Personligen tror jag, som vanligt, att sanningen ligger någonstans mellan den ena och den andra historien; jag är övertygad om att det här har förts på tal i korridorer både här och där. Att man har vänt på en och annan sten. Ändå...

Jag litar på våra folkvalda representanter överlag; på deras kompetens och på deras vilja att göra gott i världen, men... Den här känslan av att aldrig riktigt få reda på hela sanningen, ni vet. Upplevde samma sak när Wikileaks-stormen ångade förbi. Bildt, bland andra, talade varmt om hur viktigt det är att diplomaterna och politikerna fick ha sina hemligheter, medan jag satt där och undrade, uppriktigt, vad det är jag missar. Jag förstår att vissa saker kan vara delikata, känsliga och komplexa, men är inte det också lite både charmen och skräcken i en demokrati, att ärligheten har sitt pris? Innerst inne känner jag nog att jag, som väljare, har rätt att veta allt som min utrikesminister vet, i tjänsten alltså, såvida det inte rör sig om information som på ett eller annat sätt kan kompromettera rikets eller någon enskild persons säkerhet.

Jag vet inte, och är ganska sömnig. Kommentera gärna.