Gaddafi sköts till döds igår, och jag försöker skaffa mig en uppfattning om vad jag känner inför det. Inte i första hand att han är borta, naturligtvis, inför just det känner jag i princip ingenting. Jag kände ju inte killen, liksom, och hans ogärningar har aldrig drabbat mig. Sådan är världen: egot först. Nej, det jag försöker formulera är väl snarare någon slags generell hållning till hela grejen. Det här med att slå ihjäl despoter, ni vet.
För några (nåja) timmar sedan, vid sju i morse, hämtade min kvinnliga och överlägset bättre hälft in tidningen från det praktiska lilla stället utanför dörren. Hon hann inte ens stänga efter sig, innan den första spontana reaktionen på tidningen yttrade sig i ett resignerat litet stön; Dagens Nyheters vanligtvis väldigt städade framsida pryddes till åtminstone åttio procent av den framlidne diktatorn Gaddafis ansikte. Ögonens blanka, stirrande blick. Blodet. En ganska vemodig känsla infann sig. Var finns det journalistiska värdet i att understryka nyheten på ett så grafiskt vis? Självklart ska man skriva att han är död. Och det är inte konstigt att man gör det på förstasidan. Men en bild på liket?
Jag ifrågasätter alltså inte själva nyhetens värde; Sverige har ju till och med deltagit i den av NATO samordnade FN-insatsen i det Libyska luftrummet. Nej, det handlar inte om det, det handlar om frosseriet, om att den där lilla osynliga gränsen för vad som är okej och inte så ofta måste stampas på, och korsas över, som om det fanns något ovärderligt egenvärde i att gå för långt.
Sen, å andra sidan, så spelar DN generellt betraktat en ganska liten roll i det hela, så vad spelar deras förstasida för roll om hundra år? Ingen. Men det gör däremot Gaddafis död. Förhoppningsvis. För jag, som alla andra här hemma, vi som betraktar händelseförloppet på ett betryggande avstånd, sitter ju här och hoppas på att diktatorns fall och död ska få bli starten på en ny och demokratisk tid. Libyen har alla förutsättningar för att det ska funka: bra med olja, många akademiker. Problemet är balansen. För precis som så mycket annat när det handlar om komplexa begrepp har demokrati i sig inget egenvärde: nej, demokratin, tycker jag, har bara en funktion så länge folkets styre präglas av en respekt för andra, både kulturellt och ideologiskt. Demokrati är en extremt komplex institution, både på gott och på ont.
Lynchningen av Gaddafi visar ganska tydligt på var folket står just nu, och jag kan inte låta bli att förfäras lite över tanken på att bygga grundvalarna i ett nytt och förhoppningsvis bättre samhälle på något så simpelt som ett skott i diktatorns tinning.
Jag hade så gärna sett honom på bänken i Haag. Men samtidigt dömer jag ingen, och min uppfattning om rätt och fel i sammanhanget hade säkert inte varit lika nyanserad, eller politiskt korrekt, om hans säkerhetstjänst hade haft min familjs liv på sitt samvete. Det är alltid lätt att vara klok från läktarplats, så att säga. Härifrån syns bara revolutionen och våldet, och det mellan raderna går liksom förlorat i alla de där nyheterna som bara måste rapporteras. Inte desto mindre finns det dock där. Kärleken, ömheten, drömmarna och den genuina viljan att förändra till det bättre. Och vad som väntar Libyen får framtiden avgöra.
Just nu får vi emellertid nöja oss med att glädjas åt ett dödsfall, och hoppas på att det kan växa rosor på Gaddafis grav.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar