En pragmatisk fatalist.

Jag är en typisk fatalistisk pragmatiker, i nästan alla avseenden; tror på lagom, tror på rättvisa, tror på att det i många fall är svårt att identifiera "rätt" och "fel", tror på att respektera livets komplexitet, tror på en ödmjukhet inför sådant som vi människor helt enkelt aldrig kommer kunna förstå. I de andra avseendena, de som ofta ligger dolda i livets stora skugga, är jag helt övertygad om att individen själv är ansvarig för, och har mer eller mindre full kontroll över, sitt öde. Det handlar alltid om till synes obetydliga saker: att komma upp i tid på morgonen, att träna när man tänkt att man ska göra det, att plugga den där extra timmen. Eller, i mångas fall, att plugga alls. För det är inte riktigt självklart längre, det där, att plugga. Eller att jobba, eller att engagera sig. Det finns en hel del folk därute som kan klara sig genom livet ändå, genom att mer eller mindre medvetet bara åta sig uppgifter som egentligen är långt under deras förmåga, eller genom att alltid prestera precis på gränsen för vad som är acceptabelt. Och varför? För att man har roligare saker för sig? För att man är lat? Nej. För att man kan. För att motsatsen till aktivitet inte medför några tydliga konsekvenser.

Jan Guillou är en karaktär som jag egentligen har ganska lite till övers för. Han är självgod. Extremt självgod. Sinne-fucking-bilden för självgod. Men han är produktiv också - extremt produktiv. Han formligen spottar ur sig romaner, texter och tankar. Och inte ens i närheten av allt är dåligt. Tvärtom är mycket av det han skriver faktiskt riktigt läsvärt.

Guillou sade en gång till mig, via en radio, att inspiration var något som han inte trodde på. Att all hans kreativitet inte var något i sig självt, utan var ett resultat av idogt arbete och sträng disciplin. Pyttsan, tänkte jag, och återgick till min bekväma vardag av att inte göra mer än vad jag hade lust med. Jag var övertygad om att talangerna som senare i livet skall komma att prägla ens tillvaro och karriär, finns medfödda. Att förmågan att anstränga sig var något man antingen hade, eller inte hade. Som vilken annan tonåring som helst tänkte genom, och byggde min värld på, gråskalor där ingenting kan vara på ett sätt och samtidigt på ett annat, och tvärtom. Nu är jag klokare, och inser att livet, och främst arbetet, består av en jättelik kompromiss mellan lättjan och viljan att anstränga sig. Och en förståelse för att ansträngning i sig egentligen inte är något trevligt, eller något som man kommer utsätta sig för om man inte uppnår en djupare förståelse för att man måste det, och att måsten i sin tur inte nödvändigtvis behöver vara av ondo. Det är här de möts - pragmatikern och fatalisten - för att tillsammans bli någonting starkare än det destillaten. För att tillsammans inse att man har talanger, och inte mycket kontroll, men att man måste arbeta för att göra sig själv rättvisa.

Arnold Schwarzenegger är inne på samma linje som Guillou. Han förklarar sin framgång med uthållighet. När han var professionell kroppsbyggare bestämde han sig för att ja, jag kan göra det här, men bara om jag lägger ner minst tio timmar varje dag på det. Senare applicerade han samma devis på sin politiska karriär - ja, det är möjligt, men bara om jag ger det mitt allt. Och så funkar det, blir min slutsats. De flesta kan göra bra saker. Kalla det framgång eller självförverkligande eller att få ut så mycket som möjligt av livet. Alla kan, kanske inte allt, men mycket. Men det krävs arbete.

Som slutsats skulle jag vilja hävda att det här med hårt arbete är något som lämnats därhän i det svenska skolsystemet "alla skall med". Pressen, i brist på bättre ord, tror jag, kommer för sent. I grundskolan framgår det inte riktigt varför det är viktigt att studera flitigt, bara att man bör göra det. Och det duger inte som motivering, inte på långa vägar. Samma sak gäller till stor del på gymnasiet. Framtiden vävs inte ihop med den tidiga utbildningen på ett tillräckligt tydligt vis. Det är inte fel att veta ungefär vad man vill bli när man blir stor. Det är inte fel att börja arbeta för det i en tidig ålder.

Därmed inte sagt att inte alla skall med. För det skall dem. Men på sina villkor. Rent praktiskt eftersöker jag bättre pedagoger, ett uppsving i status för läraryrket och en saklig debatt om problemen. Om diskussionerna alltid utgår ifrån en respekt för individen, och från värderingen att alla bör få en chans, så kan man nästan inte misslyckas. För ungdomarna, för gamlingarna och för Sveriges fortsatta utveckling som en föredömlig nation.

Vad tycker du?