Eurozonens finansministrar bestämmer sig för att ställa in sitt möte och träffas per telefon istället. Grekland levererar inte som förväntat. Eller så gör de det, beroende på hur man ser det. Oaktat betraktelsevinkel återstår emellertid att kontinentens folkvalda representanter alltjämt är missnöjda med hur Greklands styre sköter sina statsfinanser, och sanktionerar nationens oförmåga att leverera önskat resultat genom att försena lånen som behövs för att landet inte skall behöva hamna i ett läge då man tvingas ställa in sina betalningar.
Hotet om uteblivna möjligheter att få kredit utgör, i princip,det enda medlet man har för att utöva påtryckningar på Grekland. Även detta är naturligtvis lite sanning med modifikation. Greklands ekonomi är redan så prekär att en underlåtelse från det internationella samfundet att medge ytterligare nödlån förmodligen skulle, så att säga, putta den över kanten, med flera relativt oöverskådliga konsekvenser som följd. Räkna exempelvis med en ordentlig törn för Eurons stabilitet, och med att många grekiska banker går under, och att att de utomgrekiska finansiella institutionerna med exponering mot landet hamnar i gungning. Och det vill man helst undvika.
Just nu är det här vad vi fokuserar på, som tur väl är. Debatten håller sig på en konstruktiv, lösningsinriktad nivå. Men så var det inte för ett år sedan. Då talades det om den grekiska lathetens gränslösa flärd - om ett folk med en kollektiv lathet och arbetsskygghet som inte visste några gränser. Lite då och då kommer skuldfrågan upp igen. Vad kunde grekerna gjort för att förhindra den här situationen? Är det Eurons ersättande av Drachmern som är roten till problemet?
Just nu är dylika frågor ovidkommande - det viktiga är att situationen stabiliseras, och att det grekiska folket kan få hjälp att återgå till en vardag utan soppkök, skyhög arbetslöshet, politiskt inbördeskrig och eviga demonstrationer. Men sedan. Sedan måste vi snacka om skuldfrågan. Inte för att en låg pensionsålder är fel, eller för att generösa sociala villkor är av ondo, eller för att vi måste enas om en syndabock, men för att systemet, som det ser ut idag överför makten från det juridiska systemet, från gällande rätt, till en handfull nationsledare och internationella finansiella institut. Och hur känns det egentligen? Man anstränger sig, både på nationell och europeisk nivå, för att bygga upp ett tryggt och förutsebart juridiskt system. Men sedan, when the chips are down...
Var avgörs Greklands framtid?
Vem får sista ordet?
Merkel?
IMF?
Europas samlade finansministerkår?
Jag vet inte. Och det är ett problem.
Grekerna har ju inte kunnat devalvera sig ur krisen såsom vi gjorde för ett antal år sedan och Island gjorde nyss med goda resultat - och få de rika att betala skatt verkar inte heller möjligt - så vill de behålla sitt självstyre mår de nog bättre utanför klubb EURO
SvaraRadera